sydmark.se

sydmark.se

En blogg med vintips!

Redaktör och ansvarig utgivare: Joakim Sydmark
Kontakt: sydmark@sydmark.se

Skönlitterära texten 3.12

Skönlitterära texterPosted by Joakim Sydmark 13 Nov, 2008 10:48:33

Du känner paniken komma, du går in i kupan, du sluter skalet, du stänger krigarna ute. Du springer förbi kyrkan i dina tankar.

*

Staden skyddar dig en kort sekund och du kan se dig omkring. Husen är svarta. Rött och gult är himlens färger. En magerlagd kvinna med grön hud står vid din sida och ser dig i ögonen. Väskan hon har i famnen kramar hon krampaktigt. Trots att hon talar med en av de fientliga soldaterna söker hennes brinnande blickar oavbrutet ditt inre. Som en larv kråmar du dig för att skydda dig mot elden. Du lyckas dåligt. Kvinnans huvud vibrerar av upphetsning när hon märker ditt bräckliga försvar. Förtvivlad springer du med tvära kast för att villa bort henne. Hon kastar sina ord mot dig och du faller. För att visa din uppgivenhet lägger du dig på rygg med blottad strupe. En vindil rynkar hennes panna och hon öppnar sin mun för att spotta något frätande på dig. Med kraftiga vingslag lyfter hon istället sin kropp mot himlen och försvinner. Du tar vägen åt höger och känner tinningarna bulta.

Så kommer stridsvagnarna på linje med samma hudgröna färg som kvinnans och stickande lukt från motorerna. Skotten från kanonrören ekar mellan husen. Du skräms av lukten som fräter sönder ditt skal och förvandlar det till pulver. Naken sitter du i regnet på plåttaket till ett skjul. Ångestens diamantborr gör hål i ditt kranie och du längtar till platsen där du ännu inte var född. Du ser medmänniskor lämna sina liv för att i evighet vandra i mörkret. En man vid ett gatukök pekar på den röda neonen och du förstår att du ska följa en helt annan väg.

En varm vind bryter regnets makt och du lämnar skjulets tak. Dösen under den gamla eken i parken ser du modigt i ögonen. Du lyssnar till ditt hjärtas lugnare slag.

*

Du går in i kojan du byggde en solig dag när du var sex år och molnens mjölk fortfarande föll vit i din strupe. Du ser hur du flätade grenarna för att gömma dig för indianerna på granntomten. Du gnider fingrarna mot de rostiga spikarna och minns sprickorna i hammarskaftets trä. Du lägger dig på golvet. Du luktar på jorden och löven. Du skriker när du ser den döda skalbaggen under det gulnade kolapappret. Den är din egen spegelbild.

Joakim Sydmark

  • Comments(0)